Min älskade 7åring fick utbrott då han ansåg att vi störde honom i sitt Android race . Härligt tydligt uttryck i miniskala för hur en del använder skuldbeläggande när det går dåligt för dem själva.
Nu är han ett barn som fortfarande utvecklas och meningen är att han liksom alla barn ska ge uttryck för trevliga och mindre trevliga beteenden. Det är här vi vuxna kommer in. När vi har vuxit upp är det meningen att vi ska vägleda dem i deras utförande av känslouttryck, men vi kan också lära oss massor fotfarande.
Nicolito ansåg att vi störde honom i hans spel eftersom han suttit med det i en timme utan paus, visste att han var tvungen att sluta efter detta race och kunde inte fokusera sig i sista spelet så¨när han hör oss på andra sidan huset beslutar han sig för att anse att det var vi som störde honom och därför gick racet dåligt. Varvid han lämnar sin soffa gapar till mig att vi stör honom och smäller igen dörren.
Här kan jag välja fler vägar, lämna han ifred tills han lugnar ner sig av sig själv eller Konfrontera honom med hans påstående direkt etc etc
Jag väljer att direkt konfrontera honom ( för han ska kunna hantera konfronterande i vuxen ålder samt kunna stå för varför han gör något)
Men han har inte fel, HAN ansåg sig blivit störd av oss, han ansåg att han har rätt att vara arg och ledsen. Så då är det så. vilket jag reflekterar mot honom, han skriker, jag höjer rösten ( har slutat skrika- har ändå av naturen en hög volymkraft) Han har rätt att känna så, men han har INTE rätt att ge oss skulden för sitt eget misslyckande, han hade suttit för länge utan paus helt enkelt, ingen presterar på topp då eller kan koncentrera sig fullt ut. Han har inte rätt att förstöra dörrar när han är arg, han har inte rätt att uttrycka sig med ilska och skuldbeläggande emot människor som vill honom väl och inte gjort något elakt medvetet.
Han stirrar på mig något avslappnat och lugnt men fortfarande arg. Han ser ut att vara glad åt att han och jag tog tag i saken direkt. Sedan ber jag om ursäkt för att jag höjde rösten, hjälper honom med att finna det han nu letar efter och lämnar rummet så han kan själva reflektera. 30 sekunder senare leker han med bror sin och är hur nöjd som helst.
Dagens första regnuppehåll infinner sig. LYCKA
Nu är han ett barn som fortfarande utvecklas och meningen är att han liksom alla barn ska ge uttryck för trevliga och mindre trevliga beteenden. Det är här vi vuxna kommer in. När vi har vuxit upp är det meningen att vi ska vägleda dem i deras utförande av känslouttryck, men vi kan också lära oss massor fotfarande.
Nicolito ansåg att vi störde honom i hans spel eftersom han suttit med det i en timme utan paus, visste att han var tvungen att sluta efter detta race och kunde inte fokusera sig i sista spelet så¨när han hör oss på andra sidan huset beslutar han sig för att anse att det var vi som störde honom och därför gick racet dåligt. Varvid han lämnar sin soffa gapar till mig att vi stör honom och smäller igen dörren.
Här kan jag välja fler vägar, lämna han ifred tills han lugnar ner sig av sig själv eller Konfrontera honom med hans påstående direkt etc etc
Jag väljer att direkt konfrontera honom ( för han ska kunna hantera konfronterande i vuxen ålder samt kunna stå för varför han gör något)
Men han har inte fel, HAN ansåg sig blivit störd av oss, han ansåg att han har rätt att vara arg och ledsen. Så då är det så. vilket jag reflekterar mot honom, han skriker, jag höjer rösten ( har slutat skrika- har ändå av naturen en hög volymkraft) Han har rätt att känna så, men han har INTE rätt att ge oss skulden för sitt eget misslyckande, han hade suttit för länge utan paus helt enkelt, ingen presterar på topp då eller kan koncentrera sig fullt ut. Han har inte rätt att förstöra dörrar när han är arg, han har inte rätt att uttrycka sig med ilska och skuldbeläggande emot människor som vill honom väl och inte gjort något elakt medvetet.
Han stirrar på mig något avslappnat och lugnt men fortfarande arg. Han ser ut att vara glad åt att han och jag tog tag i saken direkt. Sedan ber jag om ursäkt för att jag höjde rösten, hjälper honom med att finna det han nu letar efter och lämnar rummet så han kan själva reflektera. 30 sekunder senare leker han med bror sin och är hur nöjd som helst.
Dagens första regnuppehåll infinner sig. LYCKA
No comments:
Post a Comment